Jag läser en artikel om narrativa intervjuer NOI, av David Hiles och Ivo Cermark. Skälet är att jag planerar en utbildning på Halmstad högskola i arbetspsykologi som handlar om psykosocial arbetsmiljökartläggning, vilket jag frekvent arbetar med ute på fältet. Och det är just det narrativa, berättandet som är själva metoden.  När jag en gång i tiden började läsa psykologi, blev jag besviken på mainstreamtänkandet och slaveriet under ett förhärskande positivistiskt paradigm. Jag hade trott att det skulle handla betydligt mer om det här. Om upplevelser, berättelser, olika fenomen, ja helt enkelt, jag trodde att det var ett färgstarkt och spännande fält. Så när jag läser i den här artikeln att det narrativa perspektivet visserligen har rötter från 1800-talet och omnämns av alla pionjärgestalter som numera mest är placerade inom ramen för idéhistoriska studier i psykologiämnet, blir jag inte förvånad. Man talar om berättandets betydelse som något nytt att förhålla sig till rent akademiskt och så är det säkert. Men vi vet ju alla att berättandet alltid varit en del av människans kultur och det gör mig ständigt fröbryllad att man i forskningen måste uppfinna hjulet på nytt istället för att öppna dörren till andra discipliner som studerat detta med berättande och ber i en annan kontext, t ex socialantropologi, etnologi odramatik, litteraturvetenskap osv. Men jag blir hur som helst glad över att man nu inom ämnet psykologi gjort upptäckten av berättandets betydelse och därmed kan börja begreppsliggöra vad det handlar om på ett psykologiskt plan. Det jag framförallt känner igen mig i, när jag läser och försöker koppla det till hur jag arbetar med analysen av insamlat material i samband med kartläggningar som bygger på ett narrativt förhållningssätt är sökandet efter coherence, dvs samstämmighet inom berättelsen. När vi berättar något för någon anstränger vi oss spontant för att sas få ihop berättelsen, så att den blir begriplig. Vi vill berätta hur det var utifrån samma slags struktur som sagorna vi en gång läste som barn, en början, en slags konflikt, en förändring och ett slut. Enkelt sammanfattat. Då hänger berättelsen ihop. Andra berättar kanske om samma ”scener” men ur en annan synvinkel, vilket ger en ny pusselbit för helheten. Det. I artikeln belyser man också betydelsen avatt förstå det som inte berättas. Luckorna. Motståndet att berätta sin historia. Att det i sig är en berättelse. Detta har jag ofta god nytta av för att förstå dynamiken i en arbetsgrupp, där deltagare inte vill tillstå att det finns en problematik. Man har i regel väldigt lite att berätta, eftersom man helt enkelt inte vill avslöja sin berättelse. Då döljer man snarare än delar. Den slags intervjuer blir ofta väldigt korta och det är nästan alltid en laddad stämning i rummet. Det förekommer att man i efterhand säger till de som bjudit in till kartläggningen att man upplevt intervjusituationen som obehaglig. Ja, det är klart. Om någon vill höra en historia man själv inte vill berätta är det klart att det blir obehagligt. Många upplever dock den öppna, narrativa metoden som fri, eftersom man själv bestämmer vad som ska berättas och det uppstår inte sällan en känsla av lättnad efteråt.

Jag är glad att jag hittat ett sätt att arbeta med det här, som nu börjar få fotfäste också i den akademiska världen.

Jag får ofta den frågan av dem jag möter i samtal. En förtvivlan över sakernas tillstånd. En vanmakt men också en uppriktig oförståelse över vad som händer med dem. Dvs. stressreaktioner av olika slag. Panikattacker, domningar i kroppen, yrsel, utmattning, social ångest, hjärtklappning osv. Kroppen som länge ropat på återhämtning har inte blivit hörd, brukar jag säga då. Det går inte in alltid. Ofta har det berättats om långvariga påfrestningar, förändringar, förluster, tidigare kortare stressepisoder där man snabbt återvänt till samma livsmönster. Det verkar, trots väl beskrivna, uppritade livslinjer fulla med dramatiaka omställningar, där man tycker att det skulle bli uppenbart för alla som såg att man tänkte, inte konstigt att jag mår som jag gör när det varit så mycket i mitt liv!. Ändå, är min erfarenhet att det är svårt att acceptera. Som att själva reaktionerna vore ett nederlag. Det sägs ofta också. Men varför nu, jag har ju klarat av värre saker förut. Det verkar vara som att många av oss mäter och väger sånt som inte låter sig. Inte konstigt med tanke på samhällets förkärlek för kvantifiering. Vi har i regel för lite sammanhangsmarkeringar i våra tankekartor. Vi har svårt att uppfatta mönster och fenomen. Särskilt om vi varit upptagna av att klara av livet som projekt, komma i mål, duga till.. Människan är en berättelse, säger Clarence Crafoord. Jag tänker att det i mitt jobb handlar mycket om att leda människor fram till sina egna berättelser och då är frågan – varför just nu – en bra ingång.

Efter julhelgerna började jag arbetsterminen med en utbildningsvecka i traumabehandling. På Sri Lanka! Det är företaget Wise Mind som specialiserat sig på vidareutbildningar inom psykologiområdet och förlägger dem på olika resmål runtom i världen. Det kändes som en ganska lång resa för en utbildning på en vecka men konceptet visade sig mycket givande. Varje dag hade vi två föreläsningspass. Ett på förmiddagen och ett sent eftermiddag/kväll innan middagen. Kunskap om traumatisering är, tycker jag, ett ganska undanskymt område bland alla diagnoser. Det visar sig bl a genom avsaknad att förstå det som för några år sedan var i debatt – De apatiska barnen. Också har vi alla som arbetar med unga flickor i många fall hänfört deras symptom till dramatiska utspel, manipulationer, pratat om sjukdomsvinst och så vidare. I ljuset av det Ellert Nijenhuis som höll i utbildningen belyste kring olika fall med inslag av dissociativa störningar hittade väldigt många pusselbitar sin plats. Kriser tillhör livet. Vi kommer inte undan det. Jag skulle säga att krisreaktioner för det mesta är nödvändiga erfarenheter för att vi ska öka vår överlevnadsmöjlighet på livets resa. och kriser behöver för det mesta inte leda till skada, dvs traumatisering, utan integreras med våra övriga livserfraneheter som vi kan söka upp, snarare än att de söker upp oss! För mig är det just insikten om hur sissociativa symptom är ett tecken på när traumat s a s kan skapa allvarliga problem i livet utan att det egentlig mening märks för omgivningen på ett sätt som när vi har en djup depression eller långvarig ångest. Men för någon som lider av dissociation kan vardagen bli skrämmande oförutsägbar t ex genom att man tappar bort tiden en del av dagen. Man kommer helt enkelt inte ihåg vad man gjort, kanske rätt som det är befinner sig på väg i sin bil utan att veta vart man är på väg eller varför. Eller plötsligt upplever att något ”tar kontrollen” över sitt handlande, får olika somatoforma symptom som saknar fysiologisk förklaring osv. Kursen behandlade också det man kanske oftast förknippar med traumatisering, dvs PTSD, som många gånger innebär ett kroniskt lidande för de som drabbas, med få möjligheter att få hjälp. Efter den här utbildningen har min och efter vad jag hörde av de andra deltagarna, förståelsen ökat för olika slags krisreaktioner så att det är lättare att göra bedömningar om vad som är för handen. En otroligt värdefull kunskap känner jag. Och jag tror faktiskt att den vackra avspända miljön med lite internatkänsla bland deltagarna, gjorde det lättare att smälta de ganska tuffa fallbeskrivningar som visades för oss. Det behövdes skratt och sand mellan tårna för att orka ta in all smärta som många människor lever med varje dag. Och det gör mig ödmjuk att ha kunnat få den möjligheten.

Jag har bokat en utbildningsresa till Sri Lanka efter nyår. det är en lång väg att åka och en intensiv kursvecka avseende traumabehandling. Självklart lockar den vackra miljön till varför jag gjorde det här valet. en möjlighet att förena utveckling med avkoppling. så, tänkte jag. Då.

Men det finns ett orosmoment jag inte förutsåg. Från och med 2012 är det visumtvång på Sri Lanka. Men hemsidan där man ansöker är inte sjösatt! från utbildningsarrangören kommer lugnande information om att det räcker med att göra ansökan på plats. Kan man lita på det? Vad händer om det hänger upp sig? det är en väldigt lång resa för att behöva vända vid gaten…

Själv skulle jag inte säga att jag är särskilt världsvan. Jag kan inte påstå att det är med en axelryckning jag packar väskor och ger mig av. Och jag får ont i öronen när jag flyger. När dessa tankar gör sig gällande, funderar jag på att backa ur. Om det inte är bättre att bli hemma. Att undvika helt enkelt.

Tankar präglar vår vardag och våra beslut och när de utspelar sig verkar de som tagna ur ett inre facit. Först i efterhand får man syn på om de varit styrda av gamla – icke konstuktiva- erfarneheter. eller om det är tankar som bygger på den faktiska situationen. För det är skillnad på validiteten i olika tankemönster. Om undvikandet beror på ångest kommer det att hindra och begränsa min livssitaution. Ångest får mig att avstå från sådant som är både berikande och utvecklande och det finns inte sällan ett mönster i när det gör sig gällande.

Om tankarna däremot är direkt relaterade till den aktuella situationen kan det vara klokt att sondera terrängen innan man ger sig ut. Och det är nog där vi – alla deltagare på kursen är nu. I sonderandet. Men återigen. Vi vet först i efterhand. Vi kan inte förutse alla scenario. Livet är på ett sätt hela tiden ett riskprojekt och till det yttersta handlar det väl om att i varje givet sammanhang göra så kloka val som möjligt.

P4 radio halland. Relationspanelen. Jag ingick där idag. Att göra radio är knepigt. Som ett överhört samtal. Man vet att det går ut i etern och hamnar i folks radioapparater men man har ingen aning om hur det landar. Alla sådanan tankar far genom huvudet förut men väl i studion kan man känna sig trygg i det vänliga bemötandet från en rutienrad programledare. Just det. Det där med bemötandet. Att känna sig välkommen. Anledningen att jag blev inbjuden till Relationspanelen i Carlsson och Co som sänds förmiddagar mellan 11 och 12 på Radio Halland P4, var just min inriktning på arbetsrelaterad ohälsa, vilket är vad jag sysslar med i hög utsträckning. På individ, grupp och organisationsnivå. Vilken funktion har jobbarkompisar ville Anna, programledaren börja med. Funktion… hm… jag funderade på det dagen före en del. Det blir lätt svepande ord om trivsel, att ha roligt på jobbet etc. Och det har väl inte så mycket med jobbet att göra? Eller? Klart det har. Tänk på följande scenario. Du går till jobbet varje dag utan att känna att du är accepterad, efterfrågad, kanske med en klump i magen beroende på att du inte vet vad du får för knivar i ryggen om du skulle bryta mot någon outtalad regel. Att befinna sig i utanförskap är dödligt. I längden. Social död på arbetet gör dig sjuk. Alltså är arbetskamraterna fundamentet för om du kommer att kunna arbeta i längden eller inte. Om du kommer att stanna kvar eller söka dig någon annanstans och företaget kanske därmed förlorar nyckelkompetens. Jag kommer nu på rak arm inte ihåg hur hela paneldiskussionen lät, men jag är glad att media börjar sätta fokus på viktiga aspekter i arbetslivet som vi ju alla är berörda av på ett eller annat vis. Och jag tror att det är viktigt att börja prata om hur vi faktiskt upplever situationer i arbetslivet, hur vi handskas med dem och hur vi också… distanserar oss till det! Att vi inte ÄR vårt jobb utan lever ett meningsfullt liv också annars. Vi pratade om sinnesstämningar också. Hur vissa personers sinnesstämning kan färga av sig och styra en hel grupp. Vi har alla erfarenheter av att komma in i ett rum och känna av att det är så kyligt eller laddat att det går att skära med kniv i tystnaden. Numera är också dessa aningar och förståelser av hur känslor förs över mellan människor vetenskpligt belagt genom att man upptäckt spegelneuronerna i hjärna som möjliggör för oss att känna av varandras känslor. Så när vi säger att en stämning sitter i väggarna, kan vi faktiskt ha rätt. Det blir som en radioaktiv dimma som lägger sig över vårt inre och den kan vara svår att både förstå och göra något åt. Men ett första steg är att bara benämna att det är så det är. För så länge vi bara försöker stå ut med eländet i stället för att kommunicera det, är risken stor att inget förändras.

Vill du höra mer om dagens paneldiskusion så gå in på P4 Radio halland Carlsson och Co/Relationspanelen. Och ja, Anna, jag kommer gärna tillbaka!

För en tid sedan skrev jag om den uppskattade kursen från förra hösten i terapeutiskt skrivande och planen att starta upp igen nu i höst. Nu är tiderna inlagda och de första anmälningarna har kommit in. Kursen vänder sig till dig som vill få verktyg att skriva dig fram i din egen personliga utveckling och få möjlighet att hantera stress, oro, eller krisreaktioner eller kanske först, hitta tillbaka till dina minen och din historia. Eller kanske rent av bli inspirerad att börja skriva boken om dig själv! Kursen blir av 12/10, 9/11 och 7/12. Den kommer att vara på Andrum i Vessigebro, Falkenberg.

Pris: 1200:-/deltagare

Välkommen med din intresseanmälan!

Anneli

Den ena dagen är den andra lik, tänker du kanske, om livet är grått och trist. Kanske vaknar du utan större förväntningar dag efter dag. Hankar dig fram och följer de dagliga rutinerna. Det kanske smyger sig på en likgiltighet som tynger ner dina axlar. Kanske börjar du tro att du inte kan påverka nåt. Att det inte är nån idé. Men den ena dagen är inte lik någon annan. Varje dag skiljer sig på nåt sätt från nästa. Faktiskt också om ”ingenting händer”. Det skiftar i dina tankar. I dina känslor. I det du släpper in genom dina sinnen. Variationen är troligen så stor, också helt vanliga dagar, att vi skulle bli överstimulerade om vi inte sorterade bort mycket av intrycken vi är med om under en dag.

Sorterandet alltså. Det är dit jag vill komma. Kommer du ihåg hur du kände dig för exakt tio dagar sedan? Vad hände under den dagen? Vem träffade du? Hade du ont? Skrattade du åt något? Vad åt du till middag? Blev du berörd? Om det inte är påtagligt betydande händelser är det stor risk att det mesta redan trillat ur minnet. Vi minns naturligtvis väsentliga episoder och kan placera dem relativt väl i tid, men det hjälper föga när vi drabbas av nedstämdhet och dystra tankar. För i det stämningsläget kommer vi lätt i vad man inom KBT kallar för övergeneralisering. Vi tenderar att tänka i svart eller vitt och fokuserar på negativa tankar kring både oss själva och omvärlden och vågar inte hoppas på en ljusare framtid.

Ett av de mest viktiga redskapen enligt min erfarenhet är då att föra loggbok. Hur mår du när du vaknar på en skala mellan 1 – 10? Vad lägger du märke till, är med om under dagen och hur påverkar det dig? Är det någon skillnad från dag till dag? Stämmer det verkligen, det där du sa, om att den ena dagen är den andra lik?

Prova sen att lista minst 5 positiva saker som hänt under dagen. Nej, det går inte, kanske du tänker. Så roligt är det inte. Börja då med enkla saker. En låt på radion du tycker om. Ett sms från en vän. Nedsatt pris på kudden du spanat på i skyltfönstret. En god kopp te. En positiv rubrik i tidningen. Anything! För det finns där runt dig. Efter ett tag blir du mer och mer tränad i att lägga märke till Good News. Och efter hand kommer du att märka att förväntningarna återvänder. Att framtiden trots allt är ganska öppen för möjligheter.

En trevlig helg, önskar jag dig!

//Anneli

1999 introducerade Bodil Jönsson, professor i rehabiliteringsteknik vid Cetec LU, begreppet Ställtid. Det har gått över tio år sedan dess och idag pratar inte så många om det. I alla fall inte så många som man skulle önska. Vad betyder det? Hon menar att vi lever i ett för högt tempo. Så långt är vi nog med. Vi vet behovet av återhämtning och vila. Om vi lever efter det är en annan historia. Men det finns ett större djup i det där begreppet. Vi behöver vänja oss också. Vid allt. Nya tankar, möten, människor, rytmer, alla slags växlingar i tillvaron. Både innan och efter. Det är här ställtiden kommer in i bilden. För det går långsammare än vi tror och vi behöver därför räkna med den tiden i våra liv. Strecka i kalendern säger vi. Men gör vi det? Allvarligt talat. Hur många avsätter tid för att bara processa inför ett möte? Och då menar jag inte planera, inte förbereda. Jag menar reflektion. Bara. Inte handling!

Sov på saken, har man sagt genom generationer. För att vi har en djupt nedärvd intuitiv förståelse för att hjärnan och tankarna reder ut härvor åt oss när vi s a s är nerkopplade. Men vi bör i större utsträckning bygga in processtid/ställtid också i det vakna tillståndet.

Mycket oro och ångest tror jag sjunker undan om vi helt enkelt hinner vänja oss, ges tid till det också av omgivningen beträffande förändringar vi står inför. Tid att liksom bara betrakta den nya situationen, utmaningen, farhågan, utan att forcera fram ett beslut, en aktiv handling NU. För handlingen börjar inte i aktiviteten. Den börjar i reflektionen. I vänjandet. I tanken.

Igår skrev jag att jag ska beställa en ny kalender. Jag ska lägga in begreppet ställtid där på sina ställen. Förtryckt. Tänk, om några decennier kanske det ser ut så i alla kalendrar.

Ha en fundersam dag:)

/Anneli

Himlen är stålgrå. Molnen har attityd idag, där jag sitter. Tittar på varvet, lyftkranar och hör ljud som talar om att något händer. Det har regnat så mycket den sista tiden och stormen har gjort att rutorna hemma blivit täckta med salt. Och nästan varje gång ovädret drar på händer nåt inombords. Ja, tänker jag. Kom igen bara. Vräk hit hösten ordentligt nu när inte det blev så mycket till sommar. Jag har i dagarna tänkt beställa mig en ny personlig almanacka. En sån där som man själv är med och designar. Och äntligen kan året få börja med hösten! Det har det alltid gjort för mig. Det är på hösten det känns som uppstart medans semestern och sommaren är en slags final då man kan sträcka ut sig efter ett års slit. Men så känner inte alla. Jag vet att många blir sänkta när hösten kommer. Att förväntningar som inte infriats ligger där som märken i golvet och det känns svårt att hitta motivation kanske. Efter en sån här sommar kanske extra många känner sig tungsinta, inte riktigt har energin att dra på för fullt. Självklart behöver vi den där boosten med sol, lata dagar och grillos, umgås med våra nära och kära, koppla av. Utan krav. Men det gör vi hela året. Hösten kan erbjuda mycket av det sociala livet om vi vill. Det är nu vi återupptar våra hobbyverksamheter, går till massören, tänder ljus och tappar upp ett bad. Varje årstid har något att erbjuda. När vi tappar några grader i vår sinnesstämning den mörakre årstiden kan det vara värdefullt att leta efter just de kvaliteter som står till buds trots oväder, trots färre ljusa timmar på dygnet, trots plikter. Vi får nåt annat den här tiden på året. Hjärnan klarnar till lite av omgivningens omstart. Rutiner kuggar igång, ungarna har läxor och ska till sina aktiviteter. Vanligheten breder ut sig över dagarna och det kan vara ganska skönt. Långa promenader med ett högre tempo än vi hade i somras. Konditionen kanske trots allt inte är så dålig? Vi sover bättre generellt när mörkret sänker sig. Som sagt vi kan ta vara på mycket i höst. Vi kan skapa mycket nytt. Vi kan fullfölja sånt vi påbörjade men inte orkade eller hann med innan sommaren. Vi kan gå en brottningsmatch med besvikelsen över sommaren som inte infriade våra förväntningar och inse att vi kan förvänta oss lika mycket ändå. För vem bestämmer det om inte vi själva?

//Anneli

Falkenbergs beteendecentrum kan nu erbjuda web-baserat terapeutiskt skrivande och KBT. Integrerat eller särskilt.  Det går till så att du tar kontakt via mail eller kontaktformuläret på hemsidan och presenterar vad du vill få hjälp med lite kortfattat. Efter detta tar vi en telefonkontakt och pratar om situationen och hur du bäst kan bli hjälpt. Sedan får du olika skrivövningar som bygger dels på traditionell KBT eller terapeutiskt skrivande som är en terapiform väl etablerad i England och hämtar delar av sina rötter i olika skolbildningar men självklart också i poesi, spontanprosa etc.

Jag har goda erfarenheter av att arbeta med skrivande som inslag i traditionell kognitiv terapi och har även en Master of Art i litterärt skapande vilket ger mig goda möjligheter att arbeta med texten som bas för personlig utveckling genom att bidra med verktyg för att få en djupare kontakt med de kreativa rum du besitter. Jag har också workshops i terapeutiskt skrivande som du kan läsa mer om här på hemsidan. Du behöver inte ha någon skrivvana för att tillgodogöra dig övningarna.

När du gjort övningarna skickar du dem till mig och jag läser och kommenterar och ger dig en respons via mail. Detta innebära att du inte behöver finnas i Falkenberg utan kan använda dig av hjälpen var du än är, så längaedu har möjlighet att vara uppkopplad.

Vill du veta mer om terapeutiskt skrivande  finns det en del litteratur på engelska t ex Writing Routes: A Resorce Handbook of Therapeutic Writing av bl a Fiona Hamilton.

Eller så kan du läsa mer om Narrativ terapi.

Ta gärna kontakt för mer information!

//Anneli